Casper Janebrink
Basist i bandet Arvingarna
Ett liv i musiken.
Bandet Arvingarna slog igenom över en natt och turnerade landet runt i en ständig kakafoni av musik, skrik och trafik.
Efter Eurovision Song Contest 1993 gnolade hundratusentals på Arvingarnas låt ”Eloise”, som var Sveriges bidrag i tävlingen. Bara några år senare var flera av medlemmarna i riskzonen för tinnitus.
Casper Janebrink har spelat musik i hela sitt liv, de senaste 30 åren på heltid i bandet Arvingarna. Sedan genombrottet i Melodifestivalen har de uppträtt nästan konstant runt om i Sverige och Skandinavien på dansbanor, nattklubbar, after ski, after beach. Kort sagt, överallt.
Hörseln tog stryk.
Runt 1996 hade Arvingarna spelat så mycket att deras hörsel och öron börjat ta stryk. De kom i kontakt med Bellman & Symfon och erbjöds att göra ett hörseltest. Det visade sig tydligt att musikerna låg i riskzonen för att utveckla tinnitus.
Detta var inget som förvånade någon i bandet med tanke på de bullriga miljöer som är deras arbetsmiljö. Att klara kväll efter kväll med ljudet från monitorer och förstärkare, trummor, cymbaler och inte minst publiken utan att få hörselproblem är i princip omöjligt. Allt detta visste Arvingarna. Men inte hur det skulle få bukt på problemet.
Skillnaden var total.
– Det var inte bara bullret som störde oss. Vi klagade ganska mycket på hur ljudet lät. Ibland var det bra men ofta inte. Och när man inte hör sig själv höjer man volymen. Vi blev frustrerade av att inte ha samma medhörning från kväll till kväll och var ofta trötta efter ett gig, berättar Casper.
Efter hörseltestet producerades formgivna InER-system som sedan testades när de spelade ute. Skillnaden var total.
– Det var helt grymt. Vi blev tightare som band, vi sjöng renare och hamnade inte i otakt eftersom vi kunde höra allt så bra, säger Casper. Idag gör vi över 100 spelningar om året. Det hade inte varit möjligt om vi inte fått hjälp i tid. InER har förlängt mitt musikerliv.
